För mig var aldrig läraryrket ett givet val, jag lekte aldrig skola med mina kompisar när vi var små. Skolan var inte heller en plats där jag alltid tyckte att jag växte. Men det fanns undantag, lärare som såg mig som kunskapande person, som visade respekt och som vägledde mig, och som jag idag hyser en enorm tacksamhet för. Därför blir jag så frustrerad, ledsen och arg när skolan inte är det växthus jag vill att det ska vara. Numera är läraryrket mer än livsstil än ett arbete, ett uppdrag jag ser som oerhört ansvarsfullt och mäktigt. Och jag är så arg idag!

Hörde på vår nya statsminister som höll sin regeringsförklaring och jag blev positivt förvånad när han hade valt att citera en av mina husgudinnor, Karin Boye. I tonåren var jag så uppslukad av hennes liv och diktning att jag en kall vinterkväll nästan riskerade livet på hala vintervägar för att lyssna på när hennes bror berättade om hennes liv. Har aldrig släppt henne riktigt, men jag är glad att den febriga delen av min beundran är över. Hade en intressant lektion häromdagen när jag försökte få eleverna att se kunskapandet som ett utforskande. Statsministern citerade Boye när han sa att inget avslöjar så mycket om en människa som det sätt hon ser på livet. Skulle nog vilja parafrasera Boye och mena att det avslöjar en hel del om oss som lärare hur vi ser på kunskap. Om man betraktar skolan som en fritidsgård, en karriärsstege eller ett växthus. Efter lektionen lät jag eleverna svara på frågan; Vad finns det för likhet mellan en karta och betyg i sina Exit-tickets böcker. Jag fick då den här teckningen av en av mina elever. Helt fantastisk tycker jag!

Drabbades härom dagen av en föreläsning med Katia Wagner som berättade om internet som en fallgrop in i mörkaste tragik, samtidigt som nätet kan vara en fantastisk möjlighet. Tycker att hennes bok som hon ibland läste högt ur är det svåraste jag läst. Jag orkar läsa några sidor sedan läggs boken åt sidan och jag måste gå och krama mina barn och tänka att det finns så mycket där ute jag vill skydda dem mot. Katias ord är då något jag börjar tänka på och det där då hon säger att vi måste ge våra unga redskap att hantera världen där ute, för skydda dem mot allt det kan vi nog inte. Livet blir så skört ibland. Tycker om bokens förord som är skrivet av Martin Jönsson, chefsredaktör på Svenska Dagbladet kanske för att han refererar till stora tänkare i vår tid, såsom Mark Twain och Arthur Miller. Orden blir som ledsagare in i den hjärtslitande berättelsen som sätter prov på min defintion om vad om skiljer en människa från ett monster. 

Här kommer en inspirerande film när några elever skördar trädgården som kollegan med gröna fingrar har skapat. 

Fick idag möjligheten att nominera en kollega till ett prestigfyllt pris. När man har tusen saker att göra kanske det här inte ligger högst upp på listan, men jag gjorde plats för detta ändå. Allteftersom jag skrev blev jag alltmer fascinerad av vad jag höll på med. Det allra trevligaste var när jag fick intervjua en elev från kollegans klass och jag blev rörd över hur en lärare kan påverka sina elever. Hon framförde att man som elev var förväntansfull inför kollegans lektioner och att hen hade ett alldeles särskilt bra sätt att förklara saker på. Hen gör liksom lite oväntade och praktiska saker, vi jobbar liksom inte bara på i våra böcker utan vi gör saker på riktigt. Här var jag tvungen att flika in en fråga; Känns det mer meningsfullt att göra sitt skolarbete då? Ja svarade eleven hen förklarar vad man ska ha för nytta av det vi gör. Tänk vilket bra omdöme! Och att eleven hade förmåga att uttrycka sig på det här sättet. Strunta i tävlingen för sjutton, du har redan vunnit högsta priset! Vad kan vara mer värt än att göra lärandet till en positiv och stimulerande upplevelse?! 

I veckan hade jag också möjligheten att träffa inspirerande personer, skönt att få lyfta blicken från vardagens sus och brus och hamna i en oas av goda idéer. Behöver sådant väldigt mycket!

Var förberedd på ett telefonmöte idag, hade fått besked via mail om uppringningen. När klockan började dra sig mot sen eftermiddag började hoppet om detta möte falna. Men då ringde telefonen och min inledande nervositet ersattes av  glädje och entusiasm. På andra sidan telefonledningen satt någon som med sina ord och sina besked fick all fredagströtthet att försvinna. Älskar nätverkande och kontakter man chansat på, vågat ta och som ger resultat. Fick en väg att arbeta vidare på, en dröm att fortsätta drömma. Tänk vad vi kan göra för varandra i fråga om att se vad den andres tankar kan leda till. Vill inte avslöja för mycket, det hela är fortfarande på idéplanet men för min inre syn har jag redan en tydlig bild. En bild av fyrverkeriartade tankar och utveckling. Glad över att jag gav mig själv chansen, glad över att jag ser hur det kan gagna mina elver och kollegor. Sådana tankar bor i mig nu och jag trivs i deras sällskap. I brevlådan låg Sir Ken Robinsons bok Out of your mind. Vilken toppenfredag! Dessutom gick valet hur bra som helst och eleven som igår fällde tårar över politiska ställningstagande stod rakryggad i kön till valbåset och förkroppsligade en demokratisk rättighet. Ska bli så spännande att redovisa valresultatet i år 5 och naturligtvis även för hela Sverige på måndag!