Drabbades härom dagen av en föreläsning med Katia Wagner som berättade om internet som en fallgrop in i mörkaste tragik, samtidigt som nätet kan vara en fantastisk möjlighet. Tycker att hennes bok som hon ibland läste högt ur är det svåraste jag läst. Jag orkar läsa några sidor sedan läggs boken åt sidan och jag måste gå och krama mina barn och tänka att det finns så mycket där ute jag vill skydda dem mot. Katias ord är då något jag börjar tänka på och det där då hon säger att vi måste ge våra unga redskap att hantera världen där ute, för skydda dem mot allt det kan vi nog inte. Livet blir så skört ibland. Tycker om bokens förord som är skrivet av Martin Jönsson, chefsredaktör på Svenska Dagbladet kanske för att han refererar till stora tänkare i vår tid, såsom Mark Twain och Arthur Miller. Orden blir som ledsagare in i den hjärtslitande berättelsen som sätter prov på min defintion om vad om skiljer en människa från ett monster. 

Här kommer en inspirerande film när några elever skördar trädgården som kollegan med gröna fingrar har skapat. 

Fick idag möjligheten att nominera en kollega till ett prestigfyllt pris. När man har tusen saker att göra kanske det här inte ligger högst upp på listan, men jag gjorde plats för detta ändå. Allteftersom jag skrev blev jag alltmer fascinerad av vad jag höll på med. Det allra trevligaste var när jag fick intervjua en elev från kollegans klass och jag blev rörd över hur en lärare kan påverka sina elever. Hon framförde att man som elev var förväntansfull inför kollegans lektioner och att hen hade ett alldeles särskilt bra sätt att förklara saker på. Hen gör liksom lite oväntade och praktiska saker, vi jobbar liksom inte bara på i våra böcker utan vi gör saker på riktigt. Här var jag tvungen att flika in en fråga; Känns det mer meningsfullt att göra sitt skolarbete då? Ja svarade eleven hen förklarar vad man ska ha för nytta av det vi gör. Tänk vilket bra omdöme! Och att eleven hade förmåga att uttrycka sig på det här sättet. Strunta i tävlingen för sjutton, du har redan vunnit högsta priset! Vad kan vara mer värt än att göra lärandet till en positiv och stimulerande upplevelse?! 

I veckan hade jag också möjligheten att träffa inspirerande personer, skönt att få lyfta blicken från vardagens sus och brus och hamna i en oas av goda idéer. Behöver sådant väldigt mycket!

Var förberedd på ett telefonmöte idag, hade fått besked via mail om uppringningen. När klockan började dra sig mot sen eftermiddag började hoppet om detta möte falna. Men då ringde telefonen och min inledande nervositet ersattes av  glädje och entusiasm. På andra sidan telefonledningen satt någon som med sina ord och sina besked fick all fredagströtthet att försvinna. Älskar nätverkande och kontakter man chansat på, vågat ta och som ger resultat. Fick en väg att arbeta vidare på, en dröm att fortsätta drömma. Tänk vad vi kan göra för varandra i fråga om att se vad den andres tankar kan leda till. Vill inte avslöja för mycket, det hela är fortfarande på idéplanet men för min inre syn har jag redan en tydlig bild. En bild av fyrverkeriartade tankar och utveckling. Glad över att jag gav mig själv chansen, glad över att jag ser hur det kan gagna mina elver och kollegor. Sådana tankar bor i mig nu och jag trivs i deras sällskap. I brevlådan låg Sir Ken Robinsons bok Out of your mind. Vilken toppenfredag! Dessutom gick valet hur bra som helst och eleven som igår fällde tårar över politiska ställningstagande stod rakryggad i kön till valbåset och förkroppsligade en demokratisk rättighet. Ska bli så spännande att redovisa valresultatet i år 5 och naturligtvis även för hela Sverige på måndag!

Fredag morgon och det är dags för val i skolan. Vi har gjort iordning en vallokal och diskuterat valhemligheten, eleverna har diskuterat och varit engagerade. Igår var det ett känslosamt samtal om politik och att respektera varandras åsikter. Att man kan ha kompisar som tar olika politiska ställningstaganden än vad man själv gör. Hur viktigt det är att man har rätt till sin uppfattning. Jag är förväntansfull och jag är säker på att det kommer att kännas på stämningen när vi träffas idag. 

När terminen startade var det dags att avsluta vårt arbete med den nordiska mytologin. VI hade byggt upp världsträdet Yggdrasil och på frågan om eleverna själva hade något förslag på avslut, var det givna svaret att asken skulle brinna upp. Enligt de nordiska gudasagorna når striden mellan ont och gott sitt cresendo i form av Ragnarök, då eldjätten Surt till slut sätter hela världen i brand. I det ögonblicket fanns inget annat, eleverna hade ju rätt ibland får man göra saker på riktigt. En brandman anlitades för uppdraget och där stod vi då på grusplanen och hela världen stod i brand, bokstavligt talat. Eleverna filmade förödelsen och det var nästan en begravningslik stämning. Tänker på autencitet och att det är sällan saker i skolans värld verkligen blir på riktigt. Hur många gånger har jag inte byggt upp världsträdet med klasser och det uppbyggda har sedan hamnat i en soppåse. Eleverna har inte sagt något, troligtvis för att varken jag eller de hade en tanke på att det fanns andra sätt att göra ett avslut på. Jag har modiga elever som ens vågade att föreslå Ragnarök och jag tror att jag har börjat förstå att man måste ta eleverna på allvar.