Jag har en något udda hobby som jag utövar under min yrkesverksamma vardag, nämligen att jag samlar på kommentarer, från lärare, föräldrar och elever. Det behöver inte alls vara kommentarer som är till mig eller som ens handlar om något jag är delaktig i. De kommentarer som kvalificerar sig till mitt kommentarsalbum är de som bidrar till att uttrycka en tankebild eller en metafor om hur någon eller något är beskaffat. Vi försöker alltid göra vår omgivning så begriplig och hanterbar som möjligt och då är det heller inte konstigt att vi målar upp tankebilder där olika delar av en ibland obegriplig vardag blir till något som man förstår. Men jag tror att det finns konstruktiva och destruktiva tankebilder som vi bär med oss och sorterar in händelser och personer i. Får visst belägg för det när jag hittar boken Metaforernas tyranneri där författarna Östen Ohlsson och Björn Rombach skriver att det finns tankebilder som ibland stelnar till sanningar och blir självuppfyllande. Tänker också på en inspirerande lärare från Högskolan i Borås, Christer Wede som fångade in elevers bild av skolan i olika tankemodeller, här återfanns bilden av skolan som ett fängelse, där lärarnas främsta uppgift var att kontrollera och tillrättavisa eleverna, i skolan som en fritidsgård blev eleverna till deltagare i ett mingelparty där lärarna i bästa fall såg till att mingelpartyt kunde fortsätta och att inget störde att eleverna kunde umgås på ett trivsamt sätt. Om skolan sågs som en klättervägg eller trappa var det främsta skälet för att vistas där att kunna ta ett steg vidare i en tänkt karriär och där den individuella framgången sågs som viktigare än vad gruppen gjorde tillsammans. Den bild som kan anses som mest positivt laddad är skolan som ett växthus där alla får utvecklas och känna lärandet och växandets glädje, lärarens uppgift blir att se till att jordmånen för lärandet är god och att alla får den näring som hon/han behöver. Kommentarer jag samlar silas genom det raster som olika bilder utgör, vilket synsätt faller kommentaren inom och vilken metafor bidrar den till att utforma? Självfallet är det inte så enkelt att det går att renodla den ena bilden från den andra på ett enkelt sätt men de samlade kommentarerna blir såsmåningom till ett sätt att betrakta såväl sin lärarroll som synen på kunskapen och då naturligtvis också eleven och dess föräldrar. Om jag har förstått saken rätt så är det detta som kan benämnas som en skolas kultur, och då kan man inte annat än nämna Gunnar Berg som ägnat sin yrkesgärning åt att skriva om kulturbärare och skolkulturer. Han skriver i en artikel på sidan Skola och samhälle (skolaochsamhalle.se) om att bristen inom skolans organisation ibland ses som en brist i styrkedjan där statsmakten utgör kedjans ena länkslut och läraren i klassrummet det andra. Åtgärden för att förbättra svensk skola blir då att hitta en balans i de länkar som utgör kedjan. Gunnar Berg vänder sig mot denna metafor av skolan och menar att det är mer rättvisande att beskriva komplexiteten i skolans styrning som ett korsdrag av olika intressen och viljor, det är då inte lika lätt att åtgärda ett korsdrag som en styrkedja. 

Vilka tankebilder och metaforer göder jag och vilka konsekvenser får dessa för mina elever? Att jag och andra gör det och att konsekvenserna infinner sig är enligt mig ett faktum. 

Har många gånger undrat över vad som krävs för att lärare ska utveckla sin undervisning, och hur lärares lärande kan understödjas och stimuleras. Jag deltar i läslyftet på min skola och det kollegiala lärandet som är grunden för denna insats är ett av de vackraste inslagen i vår verksamhet. När vi kan sitta ner och ta del av vad forskare skrivit om språkutvecklande undervisning och att vi får möjlighet att samplanera lektioner utifrån vad vi tagit del av. En av mina kollegor satte upp en tidningsartikel, vars rubrik var; "Varje skola behöver forskande lärare". I denna artikel berättar Anders Arnqvist om hur han har börjat beforska sin vardag som förskollärare då han upptäckte att de kunskaper utbildningen hade erbjudit honom inte riktigt räckte till. Han har också en utläggning kring att det är viktigt att både implementera och samtidigt förhålla sig kritisk till de forskningsrön och trender som ibland översköljer pedagoger i olika sammanhang. Bredvid denna artikel som tejpats upp på personalrummets whiteboardtavla valde en annan av mina kollogor att skriva "Varje skola behöver undervisande lärare". Vi påbörjade ett intressant samtal utifrån dessa rubriker och jag fick en liten inblick i hur mina kollegor kan uppfatta relationen mellan forskning och undervisning. Om jag förstod rubrikskrivaren rätt var det för många saker som hen tyckte inte hade med undervisning att göra och att det ofta plockas fram exempel på hur viktig forskning är, men att vårt kärnuppdrag till syvende och sist ändå är undervisningen. Jag ser ingen motsättning alls mellan forskning och undervisning och därför blev jag lite förvånad över kollegans "svar" på artikeln. Men samtidigt tacksam över att jag får en inblick i hur någon tänker som har en annorlunda infallsvinkel. Jag tycker att Anders Arnqvist har ett mycket sympatiskt och relevant argument till varför lärare borde beforska sin egen verksamhet och det är att vi (lärare och elever) blir drivande i vilka frågor som ska utforskas och att vi sedan utvecklar en inifrånrörelse vad gäller utveckling och skolfrågor. Minns hur Tomas Kroksmark (professor i pedagogik och utvecklare av Ribbaskolan i Gränna) hade varit hos doktorn med sin dotter. Han hade då fått frågan av läkaren om det inte var så att dottern var allergisk mot jordnötter, något förvånad hade Tomas sagt att det var hon inte. Synd sa läkaren, det är nämligen så att jag skriver en avhandling om jordnötsallergi. Tänk att få sitta i ett samtal med föräldrar och elever och kunna använda de lärarutmaningar man ibland ställs för i ett reflekterande ljus. Jag kände mig under min aktionsforskningsperiod som besökare i mitt eget klassrum, hade fått nya glasögon och var ivrig att dokumentera det som hände. Fick en ny syn på mig själv och framförallt på mina elever och hur dessa fungerade som en arbetsgrupp. Önskar mig ofta dit igen och jag önskar att jag kunde förmå andra att längta lika starkt efter en undervisning byggd på forskning, såväl egen som andras. 

Var på ett inspirerande IKT- möte i torsdags där representanter från olika delar av kommunens pedagogiska verksamhet hade samlats för att se om vi tillsammans kunde skapa dragkraft i att utveckla och främja digitala resurser i vår undervsining. För att lyfta blicken och få en omskakning av vår uppfattning om vad som är och som bör inom IKt fick vi se på ett klipp från tv4 där Alexander Bard deltog. Han är kanske mest känd för sin musikgärning där han varit en medlem i Army of Lovers, ofta iklädd kortbyxor och ett yvigt skägg, men nu var han anlitad för att sia om hur internet ser ut och fungerar om ytterligare några år. Han hade suttit i samma (?) soffa för tjugo år sedan och berättat om hur han trodde att vi skulle använda internet idag. På många punkter hade han prickat rätt och nu ville alla att han skulle göra om samma bedrift, så om ytterligare tjugo år får vi se om det var en lyckoträff eller inte. Den intervju vi fick se var en typisk intervju a`la nyhetsmorgon, alltså ganska ytlig och korthuggen. Blev nyfiken på att gräva vidare och då vill jag gärna tillägga att jag har ett kritiskt förhållningssätt till vår käre Bard, mest på grund av hans drogliberala hållning, men att jag ändå vill ge honom en chans att ge sin bild av IKT och sociala medier. Hittade en annan intervju där Alexander får beskriva sina tankar på ett utförligt sätt. En av de tankar som jag tycker är intressant är att det missnöje vi ser idag beror på att vi har ett digitalt utanförskap och att de som röstar på populistiska partier är de som har en torftig och ringa användning av de möjligheter som finns i sociala medier. Hoppas att läsningen av boken Nätokraterna ger ytterligare ledtrådar. Titta gärna på klippet nedan och ta chansen till en tankekullerbytta!