Dessa tänkvärda ord skriver Carmen Winding på facebook-gruppen The Big Five. Jag kan inte annat än hålla med henne och tycker att dessa diskussioner och åsikter högst sällan eller aldrig vädras inom skolans värld (förutom på liknande facebooksidor). Faran med detta är att vi fortsätter i de fotspår som trampats till pedagogiska stigar och som det naturligtvis är lättare att följa än att våga ta ett sidospår. Hur gör vi då eleverna till personer som njuter av euforin som infinner sig när man lärt sig något för sin egen skull och inte för att andra vill det? Jag återkommer snart med mina reflektioner i frågan. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Lärandematriser och kritiken mot dessa. https://fredrikarboga.wordpress.com/2018/09/11/matriser-missar-malet/ ...

För ett tag sedan var jag med några av mina kollegor på en inspirationsdag kring digitaliseringen av skolan på Göteborgs Universitet. Efter 17 år i yrket är jag ganska van vid att inte ha för stora förväntningar på den här typen av dagar, det är lite...

Har dykt in i det spcialpedagogikslyft som min skola för närvarande fokuserar på, och kom i den första lässtunden i kontakt med en gammal bekant. Texten handlade om inkludering och innehöll en bild av en cirkel som symboliserade en skolklass. Inom de...

Att göra det viktiga synligt   I fredags hade vi en intressant kompetensutvecklingsdag där fokus var på lärandematriser och formativ bedömning. Utifrån Johan Alms bok Lärande matriser-att få eleven att förstå, fick vi möjlighet att sitta i gruppe...

Har precis landat med klassen i den nya skolan och en stor fördel som jag upplevde med flytten (förutom att vi hamnade i en ny och modern skola) är att man får en chans att gå igenom sådant som hamnat i högar under årens lopp. Hittade en reflektionsb...