Har läst ut hela triologin i serien Torka inga tårar utan handskar av Jonas Gardell och förstår till fullo hur den kunde bli så uppskattad och hyllad när den släpptes. Gardell är en av de allra största författarna i Sverige och det finns ingen som så skickligt kan väva ihop en mångfacetterad historia. Har även läst serien om skådisen Juha och hans kompis Jenny, som förövrigt är ett svidande porträtt av det klassliv en lärare emellanåt är så plågsamt omedveten om. Jag känner till lärare som har högläst boken Ett ufo gör entré för sin klass och på så sätt möjliggjort för spännande och givande diskussioner. Sedan kvarstår det för lärarna att diskutera detta med att man inte alltid ser vad som händer och hur blickar, stämningar och andra osynliga signaler kan få elever att gå sönder och följdaktligen förstöra allt lärande. En tid följde jag Gardells blogg och läste hans inlägg där men även en del av de kommentarer han fick. I kommentarsfältet fanns det ofta berättelser om hur hans böcker mer eller mindre hade räddat livet på unga vuxna. Det är det som är en av storheterna i Jonas berättande, att han genom att berätta om det svåra och det plågsamma öppnar famnen för de som känt sig annorlunda och utan given tillhörighet. Han ger ord till känslor som annars bidar sin tid och skapar skam och självförakt. Att vi alla är lite spruckna och kantstötta är något som vi får lov att vara och dessutom känna oss stolt över. I slutet av tredje boken får Benjamin ett kuvert av sin vän Paul, i detta brev finns ett utkast till Pauls dödsannons och i denna ska det enligt instruktionerna stå, Jag har levat! 

Vet inte om det är sommarledigheten som trubbat av min associationsförmåga något men det tog en stund innan jag lyckades koppla reklamen för den nya filmen med titeln Förr eller senare exploderar jag, med boken The fault in our stars. Det var först när jag såg trailern där Hazel, den kvinnliga huvudpersonen, går runt med sin syrgastub som jag förstod att det var denna bok som nu skulle filmatiseras. Jag tycker att titeln inte alls blev särskilt lyckad i svensk översättning, men om jag nu bortser från detta är det en fantastisk bok som jag varmt rekommenderar! Det är en bok som inte kan lämna någon oberörd och jag hoppas att filmen lyckas med att få fram magin i berättelsen. En bok som filmatiserats och som jag knappt vågade se med tanke på hur bra jag tyckte boken var, är Berättelsen om Pi av Yan Martel. Även om boken naturligtvis är några strån vassare blev filmen ändå en positiv överraskning. Det enda jag saknade var scenen från boken där tigern Richard Parker pratar med den utmattade pojken Pi. Kanske hade detta varit för svårt att filma på ett trovärdigt sätt. Har lyckats ta en uppfriskande promenad mellan regnskurarna och upptäcker då att hela grusvägen är full av pyttesmå grodor som hoppar runt där. Promenaden tas till en ny nivå då jag försöker undvika att trampa ihjäl alltför många av dessa hoppande varelser. Ibland blir jag full i skratt när jag trippar runt och försöker parera dessa, den bild som dyker upp är en scen ur böckerna om Emil i Lönneberga. Det är husförhör i Katthult och som sig bör blir alla i hushållet utfrågade om sina bibliska kunskaper. När frågan kommer till Lina blir Emils mamma nervös eftersom Lina är lite tankspridd och inte så beläst i den bibliska historien. Prästen frågar Lina om hur Gud skapade de första människorna, och Lina säger bland annat att Gud tog ett rivjärn och skapade kvinnan. Sedan kommer Lina lite i stämning och fortsätter med sina reflektioner om sakernas tillstånd. Hon menar att hon inte har särskilt svårt att förstå hur Gud skapat träd och jorden och de stora tingen, men att hon är djupt förundrad över hur han fick till krumerlurerna i örat. Det är denna förundran som jag i denna stund delar med Lina, kanske är det inte så svårt att förstå det där med universums oändlighet men hur kom dessa små perfekta varelser till? Det lilla hjärta som måste pumpa runt och bara vill liv. Går vidare och stryker mig lätt över ena örat...

Har som sommartradition att lyssna på P1 programmet Sommar, och den person som startade årets resa var artisten Timbuktu. Har funnit denna artist och tagit honom till mitt hjärta mest för musikens skull, men nu fick jag också chansen att få inblick i hur det kan vara att växa upp i Sverige. Han berättade öppenhjärligt hur ord kan såra och totalt tillintetgöra en person. De ord han berättade om var riktade mot hans hudfärg och detta är något som han kan råka ut för även nu i vuxen ålder. Jag blev oerhört berörd av hans sommarprat och det är svårt att inte drabbas av hopplöshet och en känsla av maktlöshet. Men det fanns också inslag som visade hur man faktiskt i sin vardag kan göra skillnad och jag tänker också att jag som lärare har dagliga möjligheter att göra skillnad. Tänker faktiskt spela upp valda delar av programmet för mina elever då det verkligen visar på hur det kommer sig att vi har en Likabehandlingsplan! Läser samtidigt Jonas Gardells bok Torka inga tårar utan handskar, och får där ytterligare ett exempel på vad vi måste berätta vad gäller kränkningar baserade på sexuell läggning. 

Bjuder på en favoritlåt av Timbuktu och låter tonerna ljuda in i sommarnatten. Svårt att låta bli att tycka att det nog är som allra vackrast just nu när huset är tyst och det enda som hörs är knapprandet från tangenterna. 

Sitter och tänker på hur förundrad jag är över mina kollegors iver och kreativitet. Klassrum flyttas, papper sorteras, tankar delas och en och annan skål med glass har konsumerats. Jag har tänkt på vad det är som är så vackert med denna aktivitet även om dammet yr, sopsäckar staplas på hög och svetten lackar. Det som är så vackert är att detta andas framtidstro och en obotlig iver och längtan efter optimala situationer och miljöer där det ska pågå ett lärande. Detta är det som jag verkligen tycker är beundransvärt! Så all heder till er!

En person som förmår ge denna framtidstro ord i form av en text är Leif Strandberg som skrivit boken Vygotskij i praktiken, bland plugghästar och fusklappar. Jag vill bjuda på ett textavsnitt och hoppas att du blir lika inspirerad som jag: 

Vygotskij menade att inre processer - det som finns inuti huvudet - har föregåtts av yttre aktivitet tillsammans med andra, med stöd av hjälpmedel, i specifika kulturella miljöer. Det är i människans yttre aktiviteter som hon skapar sig ett råmaterial för inre processer. Utan detta råmaterial sker det inget inuti huvudet. Viskande och fuskande är med andra ord inte något syndigt som skall elimineras utan tvärtom något som skall uppmuntras och utvecklas - eftersom de utgör lärandets grund. 

Jag blir på riktigt rörd av det som du precis har läst, det finns så många möjliga lärsituationer om vi bara kan släppa taget om de krampaktiga metoder som innebär att vi sorterar in elever i kategorierna "starka" och "svaga". Det som beskrivs som "starkt" är att lära sig snabbt och de "svaga" kan i bästa fall få bli praktiker och duktiga på ämnen som inte är så teoretiskt tunga. Hur många förlorar vi inte med detta synsätt? Jag fortsätter läsa om Vygotskij i praktiken och jag känner hur min själ uppfylls av tacksamhet och en smula iver även om sommarvilan är här. 

//Ulrika

Har börjat återhämta mig från en superhektisk vecka där skolavslutning med allt vad det innebär varit den självklara höjdpunkten. Började dagen med ett samtal där en elev från år 6 konstaterade att "idag är det sista dagen i sexan", vi stod en stund och begrundade stundens allvar. Jag ställde sedan en fråga som jag inte vet var riktad till honom eller till mig själv, "vad gör man sista dagen innan man går ut år 6?" Jag lämnade honom där på skolgården och varken han eller jag hade kommit på något bra svar. Det kändes att det låg uppbrott i luften och eleverna i år 6 gick med många känslor hem från skolan den här dagen. Minns en dikt jag läste när jag slutade nian som var tagen ur en låt av Robert Broberg, om jag minns rätt går den ungefär såhär ;

Att säga adjö, det känns som att födas samtidigt som det känns som om man ska dö. 

Tycker fortfarande att den där textraden sammanfattar mycket av stämningen på avslutningar och förövrigt så har Robban gjort många fantastisk låtar som man kan lyssna många gånger på! 

Läste en insändare i en av lärartidningarna som ifrågasatte och problematiserade hur det kommer sig att vi i skolan har prov under tidspress. Om man tittar på de prov vi har i skolan idag är de flesta individuella sker utan hjälpmedel och under tidspress, så lärarens fråga är helt berättigad. En av de anpassningar som man som lärare får göra när elever skriver nationella prov är att ge dem mer tid, men detta är då endast avsett att gälla de elever som har en svårighet av något slag. Varför kan inte detta gälla de andra eleverna också? Jag vill inte hamna i det andra diket och förespråka fullständig upplösning av struktur och krav, men jag kan bara gå till mig själv. Jag har aldrig gjort ett bra jobb när jag under tid ska prestera något som jag sedan inte får redigera och förbättra dagen efter. Ibland behöver man lämna ett arbete eller diskutera det med andra för att få distans och se utvecklingsmöjligheterna. Minns en elev som jag hade i min förra klass som efter ett delprov i svenska kom fram till mig och undrade om hon kunde få skriva om provet, för hon kände att det inte hade gått så bra. Jag sa att jag skulle göra en bedömning av hennes inlämnade prov men att det fanns chans att göra en ombearbetning till en version 2 och att denna senare skulle utgöra underlag för betygssättning. Hon blev lättad och hennes andra version blev av en helt annan kvalitet än den hon först lämnade in. Det finns ingen skrivning i Lgr 11, där det står något om att elever på 40 minuter ska kunna producera en text med hög kvalitet. Att göra prov på tid får inte bli ett mål i sig! Skulle vara intressant att se hur vi istället kan göra prov till lärtillfällen, där man faktiskt kan få både diskutera och få en chans att gå tillbaka till sitt arbete vid ett senare tillfälle.

Nu fick ni ett smakprov på sången där textraden är hämtad, bitterljuva minnen från en tid då jag lämnade högstadiet och gick in genom dörren till gymnasiet sveper över mig. Viktigt att komma ihåg sådant när man ska förstå hur en avslutningsvecka kan kännas. Dörren till sommaren står öppen och just nu ropar kudden på mig!

Good night wherever you are!

Åkte ner till stranden på kvällskvisten och fick motvilligt erkänna att jag aldrig kommer att bli en skogsmänniska i samma utsträckning som en person som trivs vid vatten. Däremot tror jag aldrig att jag kommer att bli tillfreds med de kala klipporna vid havet, eller den odör som dyker upp vid dessa vatten. Tog med mig en bok om buddhism som jag köpte på en resa till Birmingham. Tänker att jag nog skulle rekommendera alla en kurs i denna livsåskådning! Hur man undervisar om religion är en intressant frågeställning och detta skulle kunna vara nog innehåll för många diskussioner. 

Kan det vara så att undervisning om olika livsåskådningar är svårt att passa in i en miljö där det finns få eller inga referenser till formella utövningar? Samtidigt är livsfrågor något som givetvis angår oss alla men jag har funderat på hur det vore att undervisa en grupp som har en uttalad livsåskådning, med tydliga referenser till ritualer och trossystem.

Har arbetat hårt på att göra undervisningen i religion till en annan upplevelse än att bara se till yttre formalia och kännetecken, och istället koppla religionernas budskap till elevernas vardag och livsvärld. Blev besviken på det nationella provet i religion som jag upplever kantrade in i faktadiket och hade en väldigt ytlig ingång. Att exempelvis elever ska behöva lista upp vilka olika dagar i veckan som fått namn av nordiska gudar hade istället kunnat vara en fråga om hur den fornnordiska tankevärlden lever vidare i dagens samhälle. Då skulle veckodagarna ha varit ett exempel som eleverna skulle ha använt. 

//Ulrika

Torkar svetten ur pannan efter en intensiv och åsiktstät diskussion på twitter. Frågan väcktes av ett inlägg som berörde om hur många situationer som elever ser som irrelevanta i skolans värld. Jag nappade på tråden och tyckte att det finns mycket i skolan som vi gör för att vi alltid har gjort det. Skulle vara intressant att göra en inventering under en vecka i sin egen praktik och se hur mycket som dyker upp där som både jag och eleverna tar för givet, utan egentlig anledning. Twitter diskussionen virvlade vidare och alltfler nappade på samma tråd, en rektor hade en annan åsikt och undrade om det fanns skol-matte eller skollitteratur. Mitt inlägg därefter gick ut på att kunskapsinnehållet är desamma men att användningen eller tillämpningen av den skiljer sig åt. I bästa fall kan eleverna få reda på att area och omkrets är bra om man ska lägga in golv eller sätta upp lister i ett rum. Tänker på kursen i entreprenöriellt lärande som berörde detta område mer än en gång och där man fick sig många tankeställare. Har också fått frågan ett antal gånger om varför vi gör det vi gör i klassrummet. Nyttiga diskussioner kommer ur dessa frågor och jag blir också tvungen att reflektera över vilka kunskaper jag använder i min vardag. Göran Svanelid illustrerade de fem förmågornas användning när det kommer till segling, där han kunde se hur den begreppsliga förmågan kom till användning. Själv tycker jag att det nästan har varit omöjligt att lära mig begreppen styrbord och babord, har för mig att styrbord är höger men jag kan ha helt fel. Tycker att det här med autencitet är otroligt viktigt när vi ger eleverna uppgifter i skolan, även när vi konstruerar olika bedömningssituationer. Även om vi aldrig kan göra elevens kunskaper helt synliga så kan vi ändå ha en strävan åt att det inte ska vara bedömning inom ett så snävt ramverk som skolan ibland kan utgöra. Minns så väl Jörgen Tholin som i boken Sporre eller Otyg- om bedömning och betyg, beskrev hur han som elev fick ett prov i hur man steker strömming. Såhär skriver han:

För ungefär trettiofem år sedan gick jag på högstadiet på Lyckeskolan i Kinna. I åttan hade vi hemkunskap och när vi hade prov kom frågan: Hur steker man strömming? Jag fick nio poäng av tio möjliga på den frågan! Birgitta som gick i min klass fick bara två. En annan sak som skilde oss två åt var att Birgitta verkligen kunde steka strömming. Det kunde jag inte jag och jag har heller aldrig lärt mig senare. 

Man vill ju tro att detta är ett tillspetsat exempel från en bristfällig undervisning för många år sedan, men jag tror att vi behöver se oss omkring på den verksamhet vi verkar i, och ställa oss frågan om detta var ett unikt tillfälle?

Ska logga in på twitter och se vart diskussionen tagit vägen om skolkunskaper och autentiska situationer. 

//Ulrika

Har tillbringat en del av dagen med att presentera och diskutera mina tankar om lärande prov. Riktigt stimulerande och intressant att också få tillfälle att diskutera detsamma med insatta personer! Ibland när man har arbetat ett tag med att få ner sina tankar och funderingar kan man börja tvivla på om det finns någon bäring i konceptet man skissar upp. Det är då det händer, när handen sträcks ner i brevlådan och får tag i paketet från Bokus, och innehållet är boken Bedömning i SO av Anders Jönsson och Christina Odenstad. Vet inte om det hade kunnat bli mer tajmat än såhär! Har helt klart fått ny energi för att fortsätta utveckla mina idéer. Måste bara dela med mig av något som överensstämmer så väl med hur jag tänker om lärande prov. Såhär står det i innehållsförteckningen :Eleverna får inte möjlighet att lära sig innan de ska visa vad de kan. Jag fortsätter med en del av baksidetexten:

Undervisning i samhällskunskap, historia, religionskunskap och geografi ska ge eleverna förutsättningar att analyser och dra slutsatser i frågor med anknytning till de samhällsorienterade ämnena. Eleverna ska även ges förutsättningar att kritiskt granska källor, att använda begrepp för att förklara olika samband och att reflektera och resonera utifrån underbyggda argument. Men hur vet man i vilken utsträckning eleverna har utvecklat dessa förmågor? Och hur kan man stödja elevernas fortsatta utveckling? I den här boken diskuteras vilka aspekter som ska bedömas i förhållande till de förmågor som beskrivs i kursplanerna för SO-ämnena samt hur bedömningen kan genomföras för att hjälpa eleverna att utveckla dessa förmågor. Huvudfokus ligger på strategier för formativ bedömning - hur man kommunicerar förväntningarna till eleverna, ger konstruktiv återkoppling och låter eleverna arbeta med själv och kamratbedömning-men boken tar även upp skriftliga omdömen, betyg, likvärdighet, nationella prov och sambedömning.

Jag bugar, jag bockar, jag ger mig nyfiket in i läsning.