Lärandematriser och kritiken mot dessa.

https://fredrikarboga.wordpress.com/2018/09/11/matriser-missar-malet/

För ett tag sedan var jag med några av mina kollegor på en inspirationsdag kring digitaliseringen av skolan på Göteborgs Universitet. Efter 17 år i yrket är jag ganska van vid att inte ha för stora förväntningar på den här typen av dagar, det är lite som en bekant sa efter att ha tittat på ett par handskar, "one size, fits nobody". Det är alltså svårt att utforma en inspirationsdag så att alla som kommer dit känner att de har fått någon större behållning av dagen. Jag kan tänka mig att det är speciellt svårt med hundratals egensinniga pedagoger som målgrupp. Men dagen började med just den form av omskakning som jag behövde. Neil Selwyn professor vid fakulteten för utbildning vid Monash University i Melbourne föreläste under rubriken Is Technology good for Education? Det är en uppfriskande upplevelse när någon vågar ställa frågor som inte följer den strömning som ser digitalisering som lösningen på alla pedagogiska problem som skolan brottas med. Jag skulle vilja gå så långt att jag liknar det vid att någon häller klart kallt vatten i kylartanken på en bil som håller på att koka över. Som ni nog misstänker ligger det många inlägg om Neil Selwyn och väntar på att se dagens ljus. 

Har dykt in i det spcialpedagogikslyft som min skola för närvarande fokuserar på, och kom i den första lässtunden i kontakt med en gammal bekant. Texten handlade om inkludering och innehöll en bild av en cirkel som symboliserade en skolklass. Inom denna cirkel fanns en övervägande del röda prickar som skulle leda tanken till de som kan benämnas som "normala", inom samma cirkel fanns också blå och gröna prickar som ledde tanken till de som på olika sätt sticker ut. Denna bild triggar minnet av mötet med Michel Foucault som jag stiftade bekantskap med på Masterprogrammet i pedagogik vid Högskolan i Borås. Jag minns hans teorier om hur vi socialt konsturerar olika normer och hans studie av vad som historiskt har ansetts som avvikande och sjukligt. Vad som är avvikande och sjukligt har förändrat sig genom historien och även vi konstruerar normalitetens gränser. Bilden skulle visa olika teoribildningar kring hur inkludering kan te sig och föranledde diskussioner om vad som kan betecknas som inkludering. Vilka är vår tids avvikare och hur behandlas dessa barn och vuxna? Vad säger det om oss, om mig som pedagog och hur jag samtalar med kollegor om elever i behov. Vilka inbyggda blockeringar har jag som i snart 18 år har undervisat en sammanhållen klass med någorlunda homogena elevgrupper? Vilka murar i mina tankerum behöver jag riva för att kunna skapa en skola för alla?

Att göra det viktiga synligt

I fredags hade vi en intressant kompetensutvecklingsdag där fokus var på lärandematriser och formativ bedömning. Utifrån Johan Alms bok Lärande matriser-att få eleven att förstå, fick vi möjlighet att sitta i grupper och arbeta på att ta fram matriser, som inte är traditionella bedöminingsmatriser utan till för att eleven ska förstå sin resa mot kunskapskraven. Jag blev positivt överraskad över hur kollegorna med iver och entusiasm tog sig an uppgiften med att formulera elevnära och konkreta tecken på att eleven tagit olika steg i sin kunskapsutveckling. I min grupp diskuterade vi begreppsanvändning och hur man i sin presentation av begrepp för ett specifikt arbetsområde skulle kunna dela upp begreppen i grundläggande och mer avancerade begrepp. På det sättet kan både elever och läraren upptäcka kunskaperna då begreppen förklaras och sätts i sitt sammanhang. Det blev också en livlig diskussion om vad som är skillnaden mellan att resonera och att argumentera, vilket är precis den typen av diskussioner och grävande i Lgr 11 och stödmaterialet som vi behöver! Idag ska vi ha gemensam konferens och det är så befriande härligt att veta vad det är vi ska göra och hur det kommer sig att vi gör det. Vi tittade på en intervju med Dylan Wiliam som jag gärna vill bjuda på:

Har precis landat med klassen i den nya skolan och en stor fördel som jag upplevde med flytten (förutom att vi hamnade i en ny och modern skola) är att man får en chans att gå igenom sådant som hamnat i högar under årens lopp. Hittade en reflektionsbok från tiden då jag arbetade med aktionsforskning. Jag skrev texter om allt som jag var med om under lektionen och jag fick i skrivandet syn på aspekter i undervisningen som jag inte alltid var så stolt över,men som jag fick en möjlighet att justera och förändra. Här kommer en text som handlar om en lässtund med klassen. Namnen i texten är påhittade för att ingen ska kunna identifiera eleverna som jag skrev om:

Eleverna i klassen har lästimme och de ska sitta och läsa i 45 minuter innan spårkvalet. Det finns inga krav på hur många sidor de ska läsa utan enbart en uttalad önskan från min sida att de sitter stilla och läser i sina bänkböcker. Vi har haft tidigare haft lässtunderna till att träna på läskondition, vilket betyder att de ska läsa koncentrerat i en viss tid samt att de ska återberätta det de läst.

En elev ställer frågan "hur länge ska vi läsa?", i denna fråga ligger en underton av ifrågasättande. Det jag hör är "Ulrika varför måste vi läsa, vad ska det här vara bra för?". När är man klar med läsning? Jag besvarar inte frågan och alla återgår till sin läsning.

När det är fem minuter kvar tills lässtunden enligt schemat är slut säger Per; "Nu har jag läst 13 sidor, Ulrika kan vi sluta nu?

Jag frågar eleven om det lästa antalet sidor var hans mål med lässtunden. Eleven har ju all möjlighet att framstå till sin fördel och svar jakande på frågan. Bra, svarar jag och tycker att det är svar på frågan som tidigare ställdes av eleven som undrade hur länge vi skulle läsa. Jag utvecklar resonemanget vidare genom att lyfte fram att vi i skolan arbetar mot uppsatta mål. Man ska inte göra något man redan kan utan att det finns en målsättning med det.

Per fick beröm för sitt sätt att uttrycka sig och lektionen var över. 

Att eleverna ska bli medvetna om målet för verksamheten och själva klä detta i ord är ett hårt arbete för varje lärare. Jag väljer att se lektionen som en framgång för Pers sätt att lära sig att bli en elev. Men också för min strävan att medvetandegöra eleverna.

I den stund man lyfter upp sin undervisning och skärskådar den händer något med såväl läraren som eleverna, ibland blir fokuseringen ett ögonblick där man utifrån nuläget tar nya tag och upptäcker utvecklingsmöjligheter och de riktiga utfallen av det man önskade att eleverna ska lära sig och det man planerade för. Det är nog dags att ta tag i reflekterande igen, tror att den här bloggen får bli någon form av komplement till penna och papper. Jag inser också att eleverna behöver få tid att tänka och möjlighet att formulera sig kring det som blir deras upplevelse av vår verksamhet. Läser i Handbok för formativ bedömning att eleverna kan bli observatörer under olika lektionsmoment vilket kan främja arbetet för att få eleverna att äga sitt eget lärande.

Sitter och funderar medan novemberregnet öser ner utanför, vad är det som skapar motivation hos mig, mina kollegor och våra elever? Läser i boken lärande matriser där Johan Alm beskriver hur eleverna kan bli inbjudna i sitt lärande genom att ta del av kriterier och utvecklingssteg och upplever att min motivation att förändra och utveckla tar fart. Han gör matriser begripliga och sätter in dem i ett sammanhang där jag känner att både kan påverka och testa. Så långt ifrån pekpinnar och sarkastiska kommentarer som man bara kan komma. I sammanhang där jag hamnar i den vanliga frustrationsfällan, alltså där jag får kritik för saker jag inte har gjort men inte fått förutsättningar att göra det gör att jag fullständigt tappar motivationen att sätta mig in ett sammanhang där jag blir drivande och engagerad. Jag blir som elever som trotsar och surmulet undrar när jag får gå hem. Därför är Johan Alm en välbehövlig vitamininjektion och påminnelse om att skolan kan vara och ska vara så mycket mer än ett ställe där lärare och i värsta fall eleverna tappar lusten. 

Sitter och lyssnar på ett program om hur man kan leva med ett större mått av tacksamhet i sitt liv, och blir än mer fascinerad när det läggs fram medicinska effekter på att ha detta perspektiv. Som så många gånger innan får Nelson Mandela vara ett exempel på hur en vis människa resonerar. Han ska ha fått besök av sin dotter och hennes son som morfar Nelson skulle få namnge. Han satt vid den här tiden fortfarande i fängelse på Robben Island och namnet han gav sitt barnbarn var Qheya Zanathemba, den som ger hopp. Sitter vid min sekretär och försöker hitta ett spår att följa i tanken kring kommande termin där jag ska kunskapa ihop med nya grupper av elever. Skulle vilja att varje barn jag möter får känslan av att just hen är anledningen till att jag är där och att det finns så många möjligheter. Tänker på den skrivning i Lgr 11 som just nu får mig att rysa och som lyder; "Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet". Har lovat mig själv att jag ska dyka ner och hitta guldkorn i Lgr 11 och försöka ta med dessa i klassrummet i samspelet med eleverna. Meningens essens är hopp genom att vi ska utgå från att vi förutsätter att alla är kapabla till ett deltagande och att det samtidigt finns något i individens egenart som är nyckeln. I morgon när jag möter min nya grupp kommer jag att bära med mig en lapp i fickan där jag i varje handling ska påminnas om att det är en unik människa jag möter, hen har något att upptäcka om sig själv tillsammans med mig och gruppen. Detta något är ett hopp om deltagande och tillhörighet.

En av mina kära kollgor berättar ibland om sitt första möte med några av oss som hen sedan jobbat med i många år. Jag skulle enligt detta första intryck uppfattats som lite av en anarkist. Har också fått kommentarer ibland där man kan uppleva att jag kan tänja på regler och ibland gör sådant som passar mig och mina elever bäst. Den här typen av omdömen är något jag tar på högsta allvar och verkligen tycker att man ska följa upp. Så jag passar på att göra det i det här blogginlägget. Det har ju varit en intensiv debatt om tre elever som valde att lämna in en och samma uppsats till tre lärare. Dessa lärare valde att sätta betyg på uppsatserna och eleverna fick olika betyg på samma uppsats. Det var många som uttalade sig i media och uttryckte sin bestörtning och förvåning över hur detta kunde hända. De var uppenbarligen inte uppdaterad på den forskning som gång på gång visar att betygssättningen till viss del handlar om hur läraren uppfattar eleven som står bakom produkten. Här är Bengt Selgeheds avhandling Ännu icke godkänd, ett lysande exempel på vad lärare egentligen sätter betyg på. Det här är något som vi pedagagoger måste våga se och ta en seriös funderare på eftersom det finns så många lager av normer som styr oss i vår vardag. Det sitter så mycket i skolans väggar om hur saker och ting ska utföras och dessa osynliga regler kan ibland få mitt blod att koka. Detta är inte en slags trots mot regler i allmänhet utan ett försök att se på vad som styr oss och vilka konsekvenser våra beslut får. Jag är av den åsikten att det är den som kan reglerna i våra styrdokument som har det största friutrymmet och där tror jag att nästa utvecklingsområde finns. Vi kan helt enkelt inte utforma en optimal verksamhet om vi låter godtyckliga normer styra oss i högre utsträckning än det som det verkligen finns belägg för. Deltar i skrivande stund i en debatt på ett facebook forum och bjuder på en bild härifrån: 

Här är ett tydligt exempel på vad jag menar med att normer om hur prov ska gå till och att man ska "straffas" som elev om man behöver göra ett "omprov",vilket göra att det finns lärare som på allvar menar att man inte kan få A på ett sådant. Här finns det bara en instans som styr oss och det är då Lgr 11 och skollagen, som i det här läget blir ett ljus i ett mörker som bildats av ett tyckande som inte har någon förankring. Dessa förgivettaganden som vi gör i den pedagogiska vardagen blir farligt starka om vi inte är förtrogna med det som vi verkligen har att rätta oss efter. Såklart finns det tillfällen då man inte kan hitta belägg i Lgr 11 eller skollagen, då menar jag att det som ska vara rättesnöret är omsorgen om eleven, alltså att man handlar med elevens bästa för ögonen. Om jag ska återgå till inledningen på det här blogginlägget så är det väl nu jag ska sammanfatta om jag kommit närmare svaret på frågan angående min eventuella anarkistiska läggning. Men jag tar mig friheten att bordlägga denna fråga, om jag ska vara helt ärlig finns det andra saker som jag tycker är så mycket mer intressanta.