Dessa tänkvärda ord skriver Carmen Winding på facebook-gruppen The Big Five. Jag kan inte annat än hålla med henne och tycker att dessa diskussioner och åsikter högst sällan eller aldrig vädras inom skolans värld (förutom på liknande facebooksidor). Faran med detta är att vi fortsätter i de fotspår som trampats till pedagogiska stigar och som det naturligtvis är lättare att följa än att våga ta ett sidospår. Hur gör vi då eleverna till personer som njuter av euforin som infinner sig när man lärt sig något för sin egen skull och inte för att andra vill det? Jag återkommer snart med mina reflektioner i frågan. 

Det är ganska många saker jag kan titta tillbaka på under min lärarkarriär och det är långt ifrån allt jag kan säga att jag är stolt över. Får trösta mig och mina kollegor i samma situation med att vi förmodligen gjorde så gott vi kunde utifrån vad vi visste då, och att jag iallafall arbetar med att utveckla mig så gott jag kan. En del i den utvecklingen består i att ta del av vad kloka föregångsfigurer säger om hur vi kan utforma den pedagogiska verksamheten. Dylan Wiliam är dels en guru vad gäller formativ bedöming, men han är också en forskare som tagit tag i de metoder som är en del av hans teoretiska resonemang. Är inne i läsandet av hans bok Handbok i formativ bedöming och får just den där känslan av "ostolthet" när jag läser om hur man med största säkerhet stryper all entusiasm och kreativitet. Hans bestämda rekommendation är att inte presentera allt för abstrakta eller specifika lärandemål innan lektionen sätter igång, han anger tre skäl till detta; för det första vet man som lärare inte alltid vart lektionen kan ta vägen och man kan missa viktiga erfarenheter för såväl lärare som elev om man från början försöker styra lektionen. Det andra skälet är att eleverna måste utföra något för att kunna ha en erfarenhet av vad det är de ska lära sig och resan kan bli förstört av att man i förväg talar om vart eleverna är på väg. Det tredje och enligt Wiliams, viktigaste skälet är att receptet på en oinspirerande lektion är att börja varje lektion med ett lärandemål. Anledningen till att Wiliams framhåller detta som det viktigast skälet är att vi inte har elever i skolan som med automatik är motiverade, de måste engageras och entuiasmeras och "tyvärr blir ytterst få elever upphetsade av teoretiska diskussioner om läroplansinnehåll".

Jag tror att jag någonstans visste detta även när jag stod inför grupper och just diskuterade (eller hade monolog om) läroplansinnehållet men det viktiga är att jag då inte visste vad jag skulle göra istället, nu hoppas jag få reda på det!