Sitter och lyssnar på ett program om hur man kan leva med ett större mått av tacksamhet i sitt liv, och blir än mer fascinerad när det läggs fram medicinska effekter på att ha detta perspektiv. Som så många gånger innan får Nelson Mandela vara ett exempel på hur en vis människa resonerar. Han ska ha fått besök av sin dotter och hennes son som morfar Nelson skulle få namnge. Han satt vid den här tiden fortfarande i fängelse på Robben Island och namnet han gav sitt barnbarn var Qheya Zanathemba, den som ger hopp. Sitter vid min sekretär och försöker hitta ett spår att följa i tanken kring kommande termin där jag ska kunskapa ihop med nya grupper av elever. Skulle vilja att varje barn jag möter får känslan av att just hen är anledningen till att jag är där och att det finns så många möjligheter. Tänker på den skrivning i Lgr 11 som just nu får mig att rysa och som lyder; "Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet". Har lovat mig själv att jag ska dyka ner och hitta guldkorn i Lgr 11 och försöka ta med dessa i klassrummet i samspelet med eleverna. Meningens essens är hopp genom att vi ska utgå från att vi förutsätter att alla är kapabla till ett deltagande och att det samtidigt finns något i individens egenart som är nyckeln. I morgon när jag möter min nya grupp kommer jag att bära med mig en lapp i fickan där jag i varje handling ska påminnas om att det är en unik människa jag möter, hen har något att upptäcka om sig själv tillsammans med mig och gruppen. Detta något är ett hopp om deltagande och tillhörighet.