Https://soundcloud.com/ulrika-c-magnusson/audio-recording-on-saturday

Idag hade jag lektioner med utgångspunkt i FN och konventionen om barns rättigheter. Det blev en häftig stund tillsammans med eleverna då vi bland annat gjorde en sambandsjakt. En sambandsjakt har likheter med Brasses Lattjolajbanlåda från barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter. Som uppvärmning såg vi ett klipp med Brasse och eleverna fick sedan i uppgift att hitta samband mellan ord vi assoccierat till FN och barnkonventionen. Vi ritade pilar och gjorde långa sambandskedjor och några gjorde lyckade försök att koppla ihop samtliga ord. Kul och lärorikt för såväl elever som läraren!

I fredags fick mina elever i årskurs fem chansen att gå till biblioteket och låna böcker tillsammans med elever från årskurs två. En vardaglig händelse men redan här fanns det förväntan i luften, bokryggar synades och jag såg på mina hur de febrilt försökte gå tillbaka till sig själva i den här åldern och de yngres närvaro förpliktigade. Glömde skriva om att vi möttes av elever nästan som barn på julafton, vid åsynen av oss ropades det ut "Nu kommer de!"

Väl uppe i klassrummet möttes elever och böcker och inlevelsen togs på fullaste allvar, bilder visades och man kunde som uppläsare unna sig att skratta till när något roligt dök upp i texten. När stunden var slut och vi återigen samlades fanns det viktiga med bokläsningen kvar i elevernas kommentarer, "jag läste verkligen med inlevelse Ulrika!", "de satt bara och lyssnade när jag läste!", "några höll på med en penna men det sa jag till om!". Har som syfte att skapa läsare som hamnar i dialog med texter, som tar med innehållet i sin tankevärld och öppnar dörrar till självreflektion. I fredags skapades något viktigt och läsningen blev inte ett ensamjobb med texten som en potemkin kuliss. 

Fick precis ett tips från ett inlägg på twitter om en liten skrift från Skolinspektionen om vad aktuell forskning säger om undervisning. Intressant att Skolinspektionen tagit på sig uppgiften att sprida sådana idéer och det kanske är dags att revidera bilden av denna inspektionsmyndighet. Tidigare fanns ju myndigheten för skolutveckling och jag minns när jag under min processledarutbildning hade en föreläsare som delade med sig av några anekdoter infrån denna myndighet. Speciellt när Lpo 94 skulle ges ut och då myndighetens representanter matades med repliker som de skulle använda ifall de fick kluriga frågor från irriterade lärare, man skulle tydligen säga "det är upp till professionen". Skönt att det skett en omsvängning i den frågan och att man nu delar med sig av olika former av bedömningsstöd. Att Skolinspektionen visar vad de kommer att bedöma är ett stort steg framåt. Tycker dock att de skulle kunna ha undvikit frasen forskning säger utan att tala om vilken forskning som säger detta. 

www.skolinspektionen.se/Documents/Om-oss/sammanfattning-forskningsoversikten.pdf

Känner att Benjamin Zanders bok börjar ge effekt på så sätt att jag inte på samma sätt dras in i samma tankmönster som innan. Har börjat ifrågasätta sådant som jag tidigare tycker var givet och de få sekunder som detta händer upplever jag en frihet. Tycker att han har en sådan grundläggande människokärlek och tro på vår inneboende kraft, han jämför Michaelangelos skulpturidé med hur man kan arbeta som lärare. Jag struntar högaktingsfullt i om Michaelangelo verkligen sa att skulptur handlar om att se figuren i marmorblocket och sedan avlägsna allt som är i vägen, tanken är ändå så svindlande och så avgörande. Det borde gå att översätta till min roll som lärare, att min utveckling handlar om att avlägsna det som hindrar mig från att skapa en givande relation mellan fenomen och mina elever. På det sättet kan man tänka och uppfinna sig själv, inte sådan som jag borde vara utan hur jag kan bli när jag blir mig själv. I ljuset av det här blir min irritation över kollegor som är sig själva nog mer en rädsla över att inte tro att det finns något ännu vackrare när man polerat på sin lärarroll. Idag är jag tacksam över min obotliga läslust och lust att formulera mig själv, jag är tacksam över att jag får umgås med personer som varje dag göder min längtan att nå vidare. 

När man minst anar det dyker det upp saker när man behöver det som mest. När jag kommer hem ligger det ett paket från bokus på köksbordet. Blir i det ögonblicket lite förvånad för jag har inte beställt någon bok som jag minns iallafall. Öppnar paketet och där ligger boken The art of possiblity, vilken ödets ironi! Det är kanske i det här läget jag verkligen behöver träna på att se möjligheterna...

Har läst en stund och den magiska kopplingen mellan mig och boken är etablerad! Författarna till boken är Rosamund och Benjamin Zander (se videon i tidigare inlägg), där han är dirigent och hon konstnär och författarinna. Inledningsvis konstaterar paret att vi i allmänhet går runt med en massa konstruerade föreställningar om saker och ting, vilket styr såväl uppfattningar och handlingar. Drar en suck av lättnad och konstaterar att det är tur att det finns böcker och att kombinationen glömska och bokköp är ganska skön ibland.

För mig var aldrig läraryrket ett givet val, jag lekte aldrig skola med mina kompisar när vi var små. Skolan var inte heller en plats där jag alltid tyckte att jag växte. Men det fanns undantag, lärare som såg mig som kunskapande person, som visade respekt och som vägledde mig, och som jag idag hyser en enorm tacksamhet för. Därför blir jag så frustrerad, ledsen och arg när skolan inte är det växthus jag vill att det ska vara. Numera är läraryrket mer än livsstil än ett arbete, ett uppdrag jag ser som oerhört ansvarsfullt och mäktigt. Och jag är så arg idag!