Jag har en något udda hobby som jag utövar under min yrkesverksamma vardag, nämligen att jag samlar på kommentarer, från lärare, föräldrar och elever. Det behöver inte alls vara kommentarer som är till mig eller som ens handlar om något jag är delaktig i. De kommentarer som kvalificerar sig till mitt kommentarsalbum är de som bidrar till att uttrycka en tankebild eller en metafor om hur någon eller något är beskaffat. Vi försöker alltid göra vår omgivning så begriplig och hanterbar som möjligt och då är det heller inte konstigt att vi målar upp tankebilder där olika delar av en ibland obegriplig vardag blir till något som man förstår. Men jag tror att det finns konstruktiva och destruktiva tankebilder som vi bär med oss och sorterar in händelser och personer i. Får visst belägg för det när jag hittar boken Metaforernas tyranneri där författarna Östen Ohlsson och Björn Rombach skriver att det finns tankebilder som ibland stelnar till sanningar och blir självuppfyllande. Tänker också på en inspirerande lärare från Högskolan i Borås, Christer Wede som fångade in elevers bild av skolan i olika tankemodeller, här återfanns bilden av skolan som ett fängelse, där lärarnas främsta uppgift var att kontrollera och tillrättavisa eleverna, i skolan som en fritidsgård blev eleverna till deltagare i ett mingelparty där lärarna i bästa fall såg till att mingelpartyt kunde fortsätta och att inget störde att eleverna kunde umgås på ett trivsamt sätt. Om skolan sågs som en klättervägg eller trappa var det främsta skälet för att vistas där att kunna ta ett steg vidare i en tänkt karriär och där den individuella framgången sågs som viktigare än vad gruppen gjorde tillsammans. Den bild som kan anses som mest positivt laddad är skolan som ett växthus där alla får utvecklas och känna lärandet och växandets glädje, lärarens uppgift blir att se till att jordmånen för lärandet är god och att alla får den näring som hon/han behöver. Kommentarer jag samlar silas genom det raster som olika bilder utgör, vilket synsätt faller kommentaren inom och vilken metafor bidrar den till att utforma? Självfallet är det inte så enkelt att det går att renodla den ena bilden från den andra på ett enkelt sätt men de samlade kommentarerna blir såsmåningom till ett sätt att betrakta såväl sin lärarroll som synen på kunskapen och då naturligtvis också eleven och dess föräldrar. Om jag har förstått saken rätt så är det detta som kan benämnas som en skolas kultur, och då kan man inte annat än nämna Gunnar Berg som ägnat sin yrkesgärning åt att skriva om kulturbärare och skolkulturer. Han skriver i en artikel på sidan Skola och samhälle (skolaochsamhalle.se) om att bristen inom skolans organisation ibland ses som en brist i styrkedjan där statsmakten utgör kedjans ena länkslut och läraren i klassrummet det andra. Åtgärden för att förbättra svensk skola blir då att hitta en balans i de länkar som utgör kedjan. Gunnar Berg vänder sig mot denna metafor av skolan och menar att det är mer rättvisande att beskriva komplexiteten i skolans styrning som ett korsdrag av olika intressen och viljor, det är då inte lika lätt att åtgärda ett korsdrag som en styrkedja. 

Vilka tankebilder och metaforer göder jag och vilka konsekvenser får dessa för mina elever? Att jag och andra gör det och att konsekvenserna infinner sig är enligt mig ett faktum. 

Har många gånger undrat över vad som krävs för att lärare ska utveckla sin undervisning, och hur lärares lärande kan understödjas och stimuleras. Jag deltar i läslyftet på min skola och det kollegiala lärandet som är grunden för denna insats är ett av de vackraste inslagen i vår verksamhet. När vi kan sitta ner och ta del av vad forskare skrivit om språkutvecklande undervisning och att vi får möjlighet att samplanera lektioner utifrån vad vi tagit del av. En av mina kollegor satte upp en tidningsartikel, vars rubrik var; "Varje skola behöver forskande lärare". I denna artikel berättar Anders Arnqvist om hur han har börjat beforska sin vardag som förskollärare då han upptäckte att de kunskaper utbildningen hade erbjudit honom inte riktigt räckte till. Han har också en utläggning kring att det är viktigt att både implementera och samtidigt förhålla sig kritisk till de forskningsrön och trender som ibland översköljer pedagoger i olika sammanhang. Bredvid denna artikel som tejpats upp på personalrummets whiteboardtavla valde en annan av mina kollogor att skriva "Varje skola behöver undervisande lärare". Vi påbörjade ett intressant samtal utifrån dessa rubriker och jag fick en liten inblick i hur mina kollegor kan uppfatta relationen mellan forskning och undervisning. Om jag förstod rubrikskrivaren rätt var det för många saker som hen tyckte inte hade med undervisning att göra och att det ofta plockas fram exempel på hur viktig forskning är, men att vårt kärnuppdrag till syvende och sist ändå är undervisningen. Jag ser ingen motsättning alls mellan forskning och undervisning och därför blev jag lite förvånad över kollegans "svar" på artikeln. Men samtidigt tacksam över att jag får en inblick i hur någon tänker som har en annorlunda infallsvinkel. Jag tycker att Anders Arnqvist har ett mycket sympatiskt och relevant argument till varför lärare borde beforska sin egen verksamhet och det är att vi (lärare och elever) blir drivande i vilka frågor som ska utforskas och att vi sedan utvecklar en inifrånrörelse vad gäller utveckling och skolfrågor. Minns hur Tomas Kroksmark (professor i pedagogik och utvecklare av Ribbaskolan i Gränna) hade varit hos doktorn med sin dotter. Han hade då fått frågan av läkaren om det inte var så att dottern var allergisk mot jordnötter, något förvånad hade Tomas sagt att det var hon inte. Synd sa läkaren, det är nämligen så att jag skriver en avhandling om jordnötsallergi. Tänk att få sitta i ett samtal med föräldrar och elever och kunna använda de lärarutmaningar man ibland ställs för i ett reflekterande ljus. Jag kände mig under min aktionsforskningsperiod som besökare i mitt eget klassrum, hade fått nya glasögon och var ivrig att dokumentera det som hände. Fick en ny syn på mig själv och framförallt på mina elever och hur dessa fungerade som en arbetsgrupp. Önskar mig ofta dit igen och jag önskar att jag kunde förmå andra att längta lika starkt efter en undervisning byggd på forskning, såväl egen som andras. 

Var på ett inspirerande IKT- möte i torsdags där representanter från olika delar av kommunens pedagogiska verksamhet hade samlats för att se om vi tillsammans kunde skapa dragkraft i att utveckla och främja digitala resurser i vår undervsining. För att lyfta blicken och få en omskakning av vår uppfattning om vad som är och som bör inom IKt fick vi se på ett klipp från tv4 där Alexander Bard deltog. Han är kanske mest känd för sin musikgärning där han varit en medlem i Army of Lovers, ofta iklädd kortbyxor och ett yvigt skägg, men nu var han anlitad för att sia om hur internet ser ut och fungerar om ytterligare några år. Han hade suttit i samma (?) soffa för tjugo år sedan och berättat om hur han trodde att vi skulle använda internet idag. På många punkter hade han prickat rätt och nu ville alla att han skulle göra om samma bedrift, så om ytterligare tjugo år får vi se om det var en lyckoträff eller inte. Den intervju vi fick se var en typisk intervju a`la nyhetsmorgon, alltså ganska ytlig och korthuggen. Blev nyfiken på att gräva vidare och då vill jag gärna tillägga att jag har ett kritiskt förhållningssätt till vår käre Bard, mest på grund av hans drogliberala hållning, men att jag ändå vill ge honom en chans att ge sin bild av IKT och sociala medier. Hittade en annan intervju där Alexander får beskriva sina tankar på ett utförligt sätt. En av de tankar som jag tycker är intressant är att det missnöje vi ser idag beror på att vi har ett digitalt utanförskap och att de som röstar på populistiska partier är de som har en torftig och ringa användning av de möjligheter som finns i sociala medier. Hoppas att läsningen av boken Nätokraterna ger ytterligare ledtrådar. Titta gärna på klippet nedan och ta chansen till en tankekullerbytta!

Sitter och läser veckans text till eftermiddagens läslyftsträff och skulle vilja dela med mig av mina tankar om innehållet. Monica Axelsson och Ewa Bergh Nestlog skriver om olika textsyften som vi använder oss av i skolans värld och tankarna vandrar lugnt till de aktiviteter jag som lärare ägnat mig åt under åren, tillsammans med mina elever. Däremot händer det något med mina tankar när de börjar beskriva det som kallas för intexter, här finns inga referenser eller erfarenheter utifrån min egen verksamhet och jag börjar söka efter former och tillämpningar. Att skriva för att själv reflektera, borra sig in i ämnesområden och få tag i sina tankar är en aktivitet som jag tror att få lärare, elever eller folk i största allmänhet ägnar speciellt mycket tid åt. Kanske är det en annan generation dagboksskrivande individer som prioriterat sin tid åt detta, jag räknar nu inte in dagens bloggar (!) eller andra sociala media, eftersom det är så givet att de är riktade till en publik utanför bloggaren eller twittraren. Att få ha ett skrivande och tänkande frirum är så viktigt och kanske min mani på att köpa på mig skrivböcker i olika färger, former och för all del prisklasser är ett tecken på att jag har ett behov av ett sådant utrymme. När är elever inte utsatta för bedöming? När kan de skriva för sig själva och ingen annan? När får de lägga ner prestationskrav och den synande blicken över axeln så fort pennan kommer i kontakt med pappret? Finns det utrymme för ett sådant skrivande? Frågorna hopar sig och svaren måste formuleras. Jag håller med författarna när de börjar resonera kring formulerandet och språket som en demokratisk grundpelare som i konkret form måste få innebära att man som individ får möjlighet att umgås med sina tankar och bilder om omvärlden utan det granskande ögat från någon annan. Vi värderar både andra och oss själva så fort vi får en möjlighet till det, bra, mindre bra och inte bra alls, för att i en raljerande ton parafrasera kunskapskraven i Lgr 11. 

Gör en tankevurpa och tänker på Dag Hammarsköld mitt i den pedagogiska vardagen, tycker om hans dikter och önskar att jag gav mig själv tid att läsa mer av honom. Hans dikter som postumt publicerat i skriften Vägmärken innehåller en dikt och denna dikt innehåller en fras som lyder; Den längsta resan är resan inåt...

Kanske finns det lärdom för osss pedagoger att hjälpa eleverna att hitta den mest spännande resa eleverna någonsin kommer att få ge sig ut på, nämligen den till sina egna tankar och till något som man själv tycker. Tycker mig se att dagens unga är så vilsna och så fulla av ett bekräftelsebegär som gränsar till självutplåning. För att du ska tycka om mig är jag beredd att göra vad som helst, så kan jag uppleva att många säger genom sina handlingar och den absurda anpassningen till vad gruppen för närvarande tycker. Vi ska fostra elever som går ut skolan och är redo för att leva i ett demokratiskt samhällssystem, som kan tänka själva och som kan formulera en åsikt och inte bara blir en del av en folkmassa. Hur ska nästa Dag komma fram och göra en insats för världen om inte man i stridens hetta hittar sitt frirum. 

Dessa tänkvärda ord skriver Carmen Winding på facebook-gruppen The Big Five. Jag kan inte annat än hålla med henne och tycker att dessa diskussioner och åsikter högst sällan eller aldrig vädras inom skolans värld (förutom på liknande facebooksidor). Faran med detta är att vi fortsätter i de fotspår som trampats till pedagogiska stigar och som det naturligtvis är lättare att följa än att våga ta ett sidospår. Hur gör vi då eleverna till personer som njuter av euforin som infinner sig när man lärt sig något för sin egen skull och inte för att andra vill det? Jag återkommer snart med mina reflektioner i frågan. 

Det är ganska många saker jag kan titta tillbaka på under min lärarkarriär och det är långt ifrån allt jag kan säga att jag är stolt över. Får trösta mig och mina kollegor i samma situation med att vi förmodligen gjorde så gott vi kunde utifrån vad vi visste då, och att jag iallafall arbetar med att utveckla mig så gott jag kan. En del i den utvecklingen består i att ta del av vad kloka föregångsfigurer säger om hur vi kan utforma den pedagogiska verksamheten. Dylan Wiliam är dels en guru vad gäller formativ bedöming, men han är också en forskare som tagit tag i de metoder som är en del av hans teoretiska resonemang. Är inne i läsandet av hans bok Handbok i formativ bedöming och får just den där känslan av "ostolthet" när jag läser om hur man med största säkerhet stryper all entusiasm och kreativitet. Hans bestämda rekommendation är att inte presentera allt för abstrakta eller specifika lärandemål innan lektionen sätter igång, han anger tre skäl till detta; för det första vet man som lärare inte alltid vart lektionen kan ta vägen och man kan missa viktiga erfarenheter för såväl lärare som elev om man från början försöker styra lektionen. Det andra skälet är att eleverna måste utföra något för att kunna ha en erfarenhet av vad det är de ska lära sig och resan kan bli förstört av att man i förväg talar om vart eleverna är på väg. Det tredje och enligt Wiliams, viktigaste skälet är att receptet på en oinspirerande lektion är att börja varje lektion med ett lärandemål. Anledningen till att Wiliams framhåller detta som det viktigast skälet är att vi inte har elever i skolan som med automatik är motiverade, de måste engageras och entuiasmeras och "tyvärr blir ytterst få elever upphetsade av teoretiska diskussioner om läroplansinnehåll".

Jag tror att jag någonstans visste detta även när jag stod inför grupper och just diskuterade (eller hade monolog om) läroplansinnehållet men det viktiga är att jag då inte visste vad jag skulle göra istället, nu hoppas jag få reda på det!

Trillade in på en intressant blogg och började där läsa om arbetsminne och läsförståelse. Har ju inte fördjupat mig i denna fråga innan men nu när läslyftet är i full gång så kan man inte låta bli att fundera. Blir både glatt överraskad och lite bekymrad när bloggaren Anna- Lena Hallin med hjälp av två aktuella forskningsrapporter beskriver att det finns anledning att anta att det inte går att arbeta med isolerad arbetsminnesträning för att förbättra elevers läsförståelse. Det positiva i detta är ju att vi vet vad vi inte ska arbeta med och det som blir en utmaning är hur vi ska göra för att stärka det kompensatoriska inslaget för de elever som behöver det. Läs och begrunda!

http://www.sprakforskning.se/forskningsbloggen2/2015/11/24/arbetsminnestraning