Tycker att dikter och liknelser är underskattade verktyg i pedagogiska sammanhang.Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg läser jag boken Att lära in engelska ute, och för att illustrera själva kärnbudskapet i boken har författarinnan Lotta Carlegård tagit med en dikt av Germund Sellgren. Här kommer den:

Jag tror på ett lärande liv

där jag går ut för att lära in

i sol, vatten och vind. 

Jag tror på en vandring ut,

i det oförutsägbara och verkliga. 

Jag tror på en vind;

en oväntad bris av intensiv närvaro- 

Jag tror och på reflexionens återsken;

eftertankens reliefartade skuggbild

Jag tror på ett lärande liv, 

jag går ut för att lära in.

För mig är det naturligt att göra assocciationer från böckers innehåll till musik och från musik till olika texters innehåll, och jag tror att man som pedagog behöver visa på flera kopplingar och flera uttryck av samma budskap för att nå så många som möjligt av eleverna. En dikt som jag aldrig glömmer och som just användes i syfte att problematisera var en av Stig Dagermans dagsverser om en stupad soldat. Jag försöker låta bli att tänka på de nattsvarta skuggor som sveper över vår värld och tänker ägna mig åt att bejaka hoppet om en uppväxande generation som jag fått äran att undervisa. 

Har tillbringat dagen på det fantastiska Universeum och fastnade särskilt för akvarieavdelningen med charmiga sågfiskar och skräckinjagande hajar. Satt en lång stund på bänkarna framför akvarieväggen och kände hur pirret kom i samma takt som hajen Herman närmade sig akrylglaset. I den tunnel som fanns i anslutning till denna plats låg en sågfisk över glastaket och verkade njuta av uppmärksamheten. När jag gick runt i Universeums shop hittade jag en spännande bok som heter Lära Engelska ute, och som titeln avslöjar handlar det om hur man kan undervisa engelska i utomhusmiljö. Det finns en tillhörande sida som heter outdoorteaching.com där det finns kompletterande material. Jag kanske inte behöver säga att denna bok trillade ner i kundkorgen och den innehåller många spännande lektionsupplägg. Lärande sker överallt men oftast begränsas detta i skolans värld till ett trångt klassrum. Griper tag i denna bok med stor iver och hoppas på många aha-upplevelser. Kommer att lägga upp ett till pod-cast inlägg riktigt snart. Be there!

Hejsan! Idag ska jag inte skriva så mycket utan infoga min första pod-cast sändning. Detta känns mycket spännande!

https://soundcloud.com/ulrika-c-magnusson/audio-recording-on-thursday-1

Sitter och känner hur världen svalnar av och det blir nog ännu bättre när det är dags för ett sent kvällsdopp. Håller på att läsa boken med titeln Att bedöma och sätta betyg, tio utmaningar i lärarens vardag. Boken känns lovande när författarna i inledningen fastslår att de inte har som ambition att "lösa" lärares utmaningar, utan att de vill ge sitt perspektiv på betyg och bedömning. Minns med fasa den bok med färdiga formuleringar som lanserades för några år sedan och som var tänkt att underlätta skrivandet av omdömen. Detta är lika effektivt som att råda en orienterare att hoppa över några kontroller för att snabbare komma i mål. Man missar liksom poängen, som jag menar är att faktiskt bli förvirrad, uppleva korta stunder av klarhet och testa olika tankar. Kommer att tänka på låten Vem tänder stjärnorna av Eva Dahlgren, om jag inte minns fel finn det en textrad där hon sjunger "jag hörde ord från mina läppar som aldrig vilat i min mun". Omdömen, bedömning eller betygssättning blir inte förankrade i en pedagogisk praktik eller tjänare av ett formativ förhållningssätt om de inte vilat i pedagogens praktik och tankevärld. Skriver snabbt på tangentbordet för nu är det dags för ett svalkande dopp! 

Ibland sammanfaller böcker och intryck på ett märkligt och häpnadsväckande sätt! Lyssnar på Morton Narrowes sommarprogram i P1 och hör hans tolkning av Leonard Cohens klassiska låt Hallelujah. I låten beskrivs hur kung David begår äktenskapsbrott med den sköna Batsheba. Han står sedan inför sångens Gud och får över sina läppar fram ett brustet Hallelujah. Den brustna lovsången är i sin brustenhet likväl en lovsång och Morton beskriver sitt möte med församlingen när han kommer till Sverige på 60-talet. Han kommer från en miljö där den judiska tron ses som en välsignelse och möter en församling som består av överlevare från Förintelsen, där religionen snarare var en belastning. Här fanns många brustna lovsånger till livet men han beskriver att några lyckades sjunga ett heligt Halleluja efter några år. Han berättar om den polska rabbinen Sozia som hela livet hade förespråkat att man skulle välkomna döden som en del av livet och låta dödens närvaro förgylla livet varje dag. På sin dödsbädd började han att gråta och hans lärljungar blev förskräckta och den mest förtrogna lärljungen frågade rabbinen varför han grät. Rabbinen berättade då att han drabbats av en förskräcklig tanke, han såg sig själv stå inför skaparen och bli utfrågad om sitt liv, jag kommer inte att få frågor om varför jag inte var Moses för jag är inte Moses, men vad ska jag svara på frågan; varför var du inte Sozia?

Budskapet i denna berättelse är att Gud gav oss färdigheter och talanger, varför använder vi inte dessa för att bli den person vi kan bli?

När jag sedan lyssnar till Linda Nordin, ordförande i svenska Fn-förbundet och om hennes resa från Skärholmen till resten av världen blir jag tagen av hennes tacksamhet till den svenska skolan. Hon menade att hon under sin skoltid fått möta många lärare som stöttade henne och således fick henne att växa. Att vi alla kan "vara varmluften som får andra att lyfta", vilket hon själv fick erfara. Tänker sedan på skrivningen i Lgr 11 där det står att skolan ska ge alla elever en möjlighet att finna sin "unika egenart". 

I mitt perspektiv smälter dessa tre ingångar samman och jag är tacksam över att jag fått möjligheten att se detta samband. Att söka efter mönster och växla mellan små detaljer och stora perspektiv är bland det roligaste jag vet!

I´m just trying to find a decent melody a song that I sing in my own company...

Har tidigare bloggat om min dragning åt det anglosaxiska hållet och då menar jag att ju mer jag läser, lyssnar, skriver eller på andra sätt använder det engelska språket blir allt mer förälskad i det. Nu finns det också tillfällen då språket och dess innehåll sammanfaller i en skön kombination. Jag har vänner som kan ägna sig åt så kallade maraton sittningar framför olika tv-serier. Jag skulle välja bort dessa serier framför föreläsningar av Sir Ken Robinson alla gånger! I det här klippet som jag bjuder på just nu finns det en finess till, nämligen det ritprogram som jag tycker förstärker innehållet på ett raffinerat sätt. Njut och låt tankarna få näring!

De flesta föreläsningar jag varit på under mina år som lärare arkiveras och kan då och då göra sig påminda. Läste i Pedagogiska magasinet och där var Bo Hejlskov Elvéns handlingstrappa med. Jag kom då att tänka på när jag och några kollegor från skolan var i Mölndal och lyssnade på denna kontroversiella men också fascinerande man! Han gick ut rätt hårt och sa att vi i skolan har ansvar för elevernas beteende, kanske inte något som man i dagligt tal reagerar så på men vi är ibland ganska snabba på att tillskriva elever en problematik som förklaring på hur olika situationer uppkommer. Han beskrev en incident med en av sina döttrar som ingår i den kategori av barn som andra upplever som jobbiga. När läraren ringde hem och berättade att ytterligare en ruta var krossad hade han en klar linje som gick ut på att han inte var i skolan och därför inte kunde göra något åt saken. Den mest positiva sidan av att lägga allt ansvar på de vuxna i barnens närhet är att det infinner sig en maktlöshet när inte ansvaret finns. Maktlösheten är den främsta anledningen till att människor i dagens samhälle drabbas av utmattningssyndrom. Tipsar härmed om Bo Hejlskov Elvéns blogg! Läsvärd med en hel del litteraturtips, och sådana bloggar är vi helt tokiga i, eller hur?!

Har en blandad mediadiet just nu och mixen består i första hand av debatter från Almedalen (perfekt beskriven som en lång samhällslektion) och spännande förlängningar och straffdramatik. Slås av en ovana som jag hoppas får ett abrupt slut, det här med att slarvigt säga "forskning visar att..." Blir irriterad och kan tycka att det är ett odemokratiskt oskick! Jag som åhörare får ingen chans att själv kontrollera uppgifterna och bilda mig en egen åsikt, kritiskt granska hur forskningen är gjord och om jag som medborgare uppfattar saker och ting på samma sätt. Här tycker jag nog att fotbollen har en stor fördel i det att det dels finns fyra domare på och vid sidan av planen.

Alla som tittar på matchen kan bilda sig en egen åsikt om såväl domslut som spelkvalitet. Om man inte nöjer sig med bedömningen kan man vända sig till högre instans och lämna in en protest. Har själv en kort men intensiv karriär som fotbollsdomare i min ungdom och det kunde vara tufft ibland när såväl tränare som spelare hade kommentarer, men jag var där och fick motivera mitt beslut och underlag för beslutet.

Där fanns det inget utrymme att komma med kommentaren där jag kan svänga mig med att forskning till höger och vänster backar upp mitt beslut, oavsett vad det gäller. Vi behöver inte vara överens men vi ska ha rätt att såväl uttrycka en åsikt och då använda oss av råmaterialet, oavsett ett forskningsresultat eller en situation på en fotbollsplan. Jag vet att jag också svängt mig med ovanstående kommentar men jag har lovat mig själv att undvika detta. Man måste veta varifrån man har fått fakta! Detta är ju något vi ska utbilda våra elever i och det blir allt viktigare när vi översköljs av allaehanda tyckanden! Så en önskan om skärpning skickar jag till Almedalen, jag vill vara med och jag vill själv kunna använda mig av mina demokratiska rättigheter!

Kanske jag såhär i slutet ska avslöja vilket fotbollslag jag håller på? Har en kompis från Brasilien och hon har en bedårande son som gör sin egen fotbollsdans och på en tvåårings sätt ropar; Brazil! så det hörs över nejden. Kan inte annat än hänga på i fotbollsdansen och då vore det ju ologiskt att jag inte drogs med såväl i höftskakningar som sympati för detta skönspelande lag.