Fredag morgon och det är dags för val i skolan. Vi har gjort iordning en vallokal och diskuterat valhemligheten, eleverna har diskuterat och varit engagerade. Igår var det ett känslosamt samtal om politik och att respektera varandras åsikter. Att man kan ha kompisar som tar olika politiska ställningstaganden än vad man själv gör. Hur viktigt det är att man har rätt till sin uppfattning. Jag är förväntansfull och jag är säker på att det kommer att kännas på stämningen när vi träffas idag. 

När terminen startade var det dags att avsluta vårt arbete med den nordiska mytologin. VI hade byggt upp världsträdet Yggdrasil och på frågan om eleverna själva hade något förslag på avslut, var det givna svaret att asken skulle brinna upp. Enligt de nordiska gudasagorna når striden mellan ont och gott sitt cresendo i form av Ragnarök, då eldjätten Surt till slut sätter hela världen i brand. I det ögonblicket fanns inget annat, eleverna hade ju rätt ibland får man göra saker på riktigt. En brandman anlitades för uppdraget och där stod vi då på grusplanen och hela världen stod i brand, bokstavligt talat. Eleverna filmade förödelsen och det var nästan en begravningslik stämning. Tänker på autencitet och att det är sällan saker i skolans värld verkligen blir på riktigt. Hur många gånger har jag inte byggt upp världsträdet med klasser och det uppbyggda har sedan hamnat i en soppåse. Eleverna har inte sagt något, troligtvis för att varken jag eller de hade en tanke på att det fanns andra sätt att göra ett avslut på. Jag har modiga elever som ens vågade att föreslå Ragnarök och jag tror att jag har börjat förstå att man måste ta eleverna på allvar. 

Idag hade högstadiedelen på min skola halvdag,vilket innebar att eleverna från de äldre åren vandrade upp till oss, där de en gång har haft sitt klassrum. De kommer fram och vill prata, återskapa en relation som en gång varit så stark och som byggde på ett gemensamt lärande. Jag har alltid sett det så, att jag lärt mig minst lika mycket som de förhoppningsvis fick möjlighet att lära sig. Alldeles särskilt de elever som av olika anledningar var lite ovilliga att ta steget ut i det okända och som ibland gjorde sitt yttersta för att motstå det tillfälliga kaos som jag tror föregår lärandet. Känslan av att någon till sist tagit klivet på egen hand, som barnet som tror att den vuxne fortfarande springer efter och håller i pakethållaren. Och som inom loppet av några sekunder sedan inser att man faktiskt av egen kraft har en kunskap som bär. Jag har samma dragning till platser för lärandet, ställen där jag fått inblick i en ny värld. De tidigaste minnena är de starkaste, om bänkpappret som jag själv valt ut, och känslan av att bära hem skolväskan där läxorna låg och väntade på mig. Om biblioteket där jag läste böcker jag var alltför ung för att förstå, men ändå läste. Kan inte låta bli att bli oerhört känslosam av dessa starka minnen som ånyo väcks till liv när tidigare elever kommer fram och pratar, och med sin närvaro visar att det vi utförde var viktigt. 

Sökte efter någon matnyttig video på youtube om lärande i allmänhet och hittade denna korta och vackra beskrivning av lärarjobbet. Dylan William är en rolig och lite kaxig man som inte verka gilla att gå som katten kring het gröt, han är befriande rakt på sak. Han säger att lärares dagliga erfarenheter består av misslyckanden, men att det är detta som gör att det är världens bästa jobb. Man kommer aldrig att sakna utmaningar och därför inte heller ständiga chanser att utveckla sig. Eller uttryckt med Dylan Williams ord "you never get any good at it". Kanske skulle man kunna betrakta detta uttalande som en anledning att packa ihop och lägga ner lärarjobbet, men jag tycker att det är precis tvärtom! Tjusningen med detta är att jag aldrig behöver gå på rutin, aldrig behöver känna mig färdig utan ständigt på resa i det lärande landskapet. Stillaståendet är det enda reella hotet mot min praktik och på så sätt delar vi, mer än vi tror, elevernas erfarenheter av ett pågående lärande. 

Har den senaste timmen suttit och undersökt möjligheterna med att använda youtube som kanal för det flippade klassrummet och möjligheten att publicera elevernas arbeten. Idag hade jag några I-pads i klassrummet och vikingatemat skulle omvandlas till ett fungerande filmformat. Inte visste jag att det fanns så många i klassen som redan behärskade detta redskap. En påminnelse att ödmjukt bedöma elevenas kunskaper och aldrig glömma att det finns så mycket mer än vad jag ibland kan ana mig till. Eleverna hade avancerade tankar om hur man bäst skulle presentera kunskaperna, att dyka upp i filmrutan efter att ha gömt sig under ett bord gav en positiv effekt till buskapet, och att även ta med bloopers, alltså misstag då man kommit av sig eller liknande i den färdiga filmen väcker ett intresse bland publiken, och lockar till skratt. Filmen som jag gjorde av det arbete som pågick ligger på en privat youtube kanal i väntan på att alla föräldrar och elever har samtyckt till publicering. Läser Daniel Sandins bok om pedagogisk bedömning och när jag ikväll återgår till denna bok finns ytterligare ett lager av lektionserfarenhet att ta hänsyn till. 

Första skoldagen och vi fick äntligen sammanstråla i klassrummet eleverna och jag! Gick ut rätt hårt med att skapa en plattform för entreprenöriellt tänkande med en övning som jag lånat från kursen i ämnet. Eleverna delades in i slumpvis  utvalda grupper och fick i uppdrag att beskriva användningsområden för exempelvis ett gem i miljöer såsom kök, simhall, bil och i trädgården. Eleverna tog sig an uppgiften med liv och lust och en grupp fick vi knappt in i klassrummet igen eftersom de inte tyckte sig ha blivit färdiga! Tänk vilka ungar som redan vid första uppdraget förstått en av grundvalarna med detta sätt att tänka. Så klart att man aldrig kan bli färdig! Men vi fick in alla i klassrummet och så redovisades de olika användningsområdena. En sak som jag alltmer lagt märke till är hur vårt fokus i klassrummet verkar väcka blickfältet för dessa fenomen i vardagen. På vägen hem efter en lång dag hörde jag om översvämningskatastrofen i Getinge och där reporten beskrev hur invånarna fick använda sin kreativitet för att lösa problemen med den allt högre vattennivån. Ska berätta detta för eleverna i morgon när jag träffar dem! Apropå detta fenomen så kommer jag aldrig att glömma är när jag är i full gång att bygga vulkaner tillsammans med en grupp elever och någon dag in i arbetet får en vulkan på Island ett utbrott som täcker stora områden med aska. Vi tittade lite tveksamt på vulkanbygget eleverna och jag och en elev sa sedan vad vi alla tänkte; "det känns lite läskigt det här..."

Underbart när väggarna mellan skolan och omvärld raseras och när saker och ting blir på riktigt. 

Idag lånade jag en bok som handlade om lärare i skönlitteraturens värld som beskrivs ut olika perspektiv, intressant och när jag bläddrade igen boken såg jag beskrivningen av fröken Honung från boken Matilda av Roald Dahl. Tänk vad vi lärare är betydelsefulla.

Kära kollega, tänk inte på alla de saker som du inte fick gjort idag, tänk på det som faktiskt blev gjort! Tänker på flow tänker på artisteri, tänker på Sammy Davis JR. Bjuder på en låt som ackompanjemang! 

Varsågoda och njut!

Rätt in i verkligheten och rätt in i ett mycket tråkigt besked, en stor skådespelare har valt att avsluta.

 Allt är sig likt här på jobbet och skrivbordet är belamrat, vet inte vem som varit här och stökat ner det!? Har fått många kramar och ett huvud fullt av information och annat som jag kommer att ha glömt tills i morgon. Eleverna kommer om en vecka och det känns spännande att träffa de små liven! Har många tankar kring vad vi ska fylla terminen med. Brukar inte göra någon längre terminsplanering men nu kommer jag att ingå i ett mycket kreativt arbetslag och jag ser fram mot vad vi kan hitta på! Ibland är lärararbetet mycket ensamt och ibland kan det gå troll i att vilja göra allt på sitt eget sätt. Kanske är detta en brist på tillit och förtroende?

Jag har tidigare skrivit om socialt kapital som visserligen är ett begrepp som Bordieu använder  men i det här fallet är det Putnam som myntat begreppet. Att man hjälper varandra är en förutsättning för att ett samhälle eller organisation överhuvudtaget fungerar. Tänker på den senaste brandkatastrofen och vilken uppslutning som visats upp i samband med denna, det handlar inte om ministrar eller kungligheter som besöker utan att alla i närområdet hjälper till. Jag ser fortfarande café föreståndare framför mig som brer mackor i ilfart till de brandmän som kommer in till henne, de åt dessutom gratis! Om en skolas invånare bestämmer sig för att ro åt samma håll finns det ingen hejd för vad man kan åstadkomma. Detta är kärnan i all skolutveckling. 

Har läst färdigt boken om betygssättning och andra utmaningar i lärarens vardag, den var matnyttig och ställde relevanta frågor om bland annat bedömning. Har precis beställt en bok om pedagogisk dokumentation av Daniel Sandin, en person som är intressant att följa på twitter. Hoppas att den kommer snart! Själv har jag ägnat mig åt att dokumentera elevernas tankar och funderingar i en skrivbok märkt Exit tickets. 

Nu är det dags att planera in en högtidsstund med filmen Döda poeters sällskap, Good Will Hunting, och alla andra produktioner där suveräna Robin Williams har spelat en framträdande roll, du fattas oss!

Oh Captain my Captain our fearful trip is done, the ship has weathered every rack,the prize we sought is won

The port is near the bells I hear, the people all exulting, while follow eyes the steady keel the vessel grim and daring 

Lyssnade som vanligt på Sommar i P1, den här gången var det Bea Uusma som skulle berätta om något. Har under sommaren upplevt både höjder och djupa dalar vad gäller innehållet. Det här var något alldeles extra, såpass fascinerande så att jag ville lyssna på det igen. Tur att det finns på arkivet på SR! Bea Uusma berättade om hur André-expeditionen undan för undan fört in henne i något som kan beskrivas som besatthet. De frågor som hon särskilt har ägnat sig åt att försöka besvara är Hur dog de? Varför dog de? Vad var det som hände?

Jag blev djupt drabbad av hennes sökanden och har det senaste dygnet sträckläst hennes bok om ämnet och som vanligt när något är riktigt intressant kvarstår ett antal frågor. Även om hon utbildar sig till läkare för att kunna hitta fram till svaren och även åker till de platser som expeditionen besökt, kvarstår hennes iver att veta mer. 

Det finns en kärlekshistoria invävd i den tragiska utgången och det är den mellan NIls Strindberg och Anna Charlier, vilka är nyförlovade strax innan expeditionen ger sig iväg. När Nils efter tretton år dödsförklaras bestämmer sig Anna för att starta ett nytt liv i England. Jag måste dela med mig av ett hjärtknipande avsnitt i denna historia.

Anna Charlier ligger begraven på gravplats 6640 vid kommunala kyrkogården i Devon, England. Hon var 78 år när hon dog. Hon delar grav med sin man, Gilbert Hawtrey. Men hennes kropp saknar hjärta. Kroppen har inget hjärta. 

Den 4 september 1949 skulle ha blivit Nils Strindbergs sjuttiosjunde födelsedag. Han bröder har samlats på Norra Kyrkogården i Stockholm. De är nu åldrade män, i överrockar, hattar. Det är tidig morgon. Kyligt. Utan att någon utomstående känner till det, uppfyller de ny Anna Charliers sista vilja, i hemlighet. Efter hennes död skars hennes hjärta ut ur kroppen och brändes. Och utan att ha ansökt om tillstånd, utan andra inblandade, öppnar de Nils Strindbergs grav och lägger ner en liten silverkista.

I kistan ligger Anna Charliers hjärta. 

Jag har själv haft en liknande besatthet men då gällande löjtnant Sixten Sparre och cirkusartisten Elvira Madigan och deras kärlekshistoria. I en situation då något djupt inom en berörts finns inga gränser för såväl engagemang och vetgirighet. Försöker alltid länka mina inlägg i denna blogg till pedagoiska sammanhang, och det som framkommer här är dels hur viktigt det är med en person som visar på ett fascinerande innehåll men också att det i alla historiska händelser eller fenomen finns en liten människa som påverkas. Jag trodde aldrig att jag skulle vilja åka till Nordpolen, eller att jag planerar att åka till Andrémuseet i Gränna, där ligger det plåtburkar, restaurerade klädesplagg och andra föremål, som skulle vara högst ointressanta om det inte vore för historien bakom. 

Tack Bea Uusma och alla engagerade pedagoger för de portaler till andra världar som ni faktiskt är medskapare till.